Kör för fan inte efter oss

Testo

Femton bast, trettio kilometer i timmen, hundrafemtio i basen. LED i taket, Wunderbaum, energidryck i dörren. Snapkartan på. Morsan: När kommer du hem? Snart. Ingen vet vad snart betyder. Nån skriker FUCK THE POLICE! Nån annan: HÖJ FÖR FAN! Och från högtalarna kommer en trettioårig pundare och berättar hur jävla fri han är. EPA-liv. Fredag kväll. Nån är kär, nån är dumpad, nån hånglade med fel person och nu vet hela kommunen. Snap. TikTok. Vart är ni? Vid macken. Kom hit. Vilka är där? Alla. Samma varv igen. Macken, centrum, parkeringen, tillbaka. Inte för att de ska nånstans. Det ÄR ju grejen. Första egna världen på fyra hjul. Ingen mamma i framsätet, ingen lärare som frågar om matten. Här bestämmer basen. Högtalarna skriker PENGAR! KNARK! POLIS! FUCK SYSTEMET! INGEN BESTÄMMER ÖVER MIG! Femtonåringen skriker med: JAG KÖR MITT EGET RACE! Fast på måndag är det utvecklingssamtal. DET HÄR ÄR EPA-LIV! Bas genom plåten, hela byn hör oss komma! Fuck the police, fast största problemet ikväll är att farsan lackar om vi kommer hem för sent! Kärlek på Snap, drama vid macken, någon gråter i baksätet, någon filmar framifrån. Ni dunkar våra liv genom högtalarna som om mörkret vore nånting man kunde höja volymen på. Ni kan låten utantill. Men ni har inte levt texten än. Och tro mig. Var jävligt glada för det. Jag hör er komma innan jag ser er. Basen går genom väggen. Nån låt om pulver, pengar, snutar och att aldrig bli Svensson. Jag skrattar nästan. För bror, jag var också odödlig en gång. Jag är trettio år. Folk jag gick i skolan med har jobb, villa, barn. De går upp när klockan ringer. Jag vet knappt vad jag gjorde igår. Ni sjunger INGEN BESTÄMMER ÖVER MIG! Det gjorde jag också. Sen började skulderna bestämma. Beroendet bestämma. Polisen bestämma. Inkasso bestämma. Till slut bestämde allt över mig utom jag. Ni hör: Fem år? Mannen, jag planerar fredag! HAHA! Vilken jävla rad! Testa leva den. Arbetsförmedlingen vill ha handlingsplan. Skatteverket vill ha papper. Familjen vill veta om du kommer. Nån vill ha tillbaka pengar. Nån vill bara veta om du lever. Telefonen ringer. Du låter den ringa. Alla vill ha nånting och du vill ha semester från din egen hjärna. Det är mindre gangster när morsan slutat bli arg och bara låter trött. DET HÄR ÄR EPA-LIV! LED över instrumentbrädan! Basen slår! Nån skriker FUCK THE POLICE och filmar genom rutan! Vi lever nu! Vi tar det sen! Vi tänker aldrig bli gamla! Ja. Det sa vi också. Fast ”sen” kommer. Det är detaljen ingen jävel får med i refrängen. Mamma ringer. Mamma slutade ringa. Var är du? Ingen vet. Jag sover hos en kompis! Jag vet inte var jag sover. Kan du swisha tvåhundra? Pengarna är slut. Punkt. Polisen kör bakom! HAHA, kör normalt för fan! Polisen kör bakom. Ingen skrattar. Jag hatar skolan! Jag hade gärna haft nånstans jag förväntades vara klockan åtta. Ingen bestämmer över mitt liv! Nej. Och det låter jävligt mycket coolare innan man måste bygga ett själv. NI DUNKAR PUNDARLIV I ERA EPA-TRAKTORER! Vi dunkade sönder våra riktiga liv! Ni hör natten, vi känner morgonen. Ni hör friheten, vi känner priset. Ni skriker FUCK THE POLICE för att det låter fett genom basen. Vi skrek samma sak när livet redan börjat springa ifrån oss. Ni kör trettio genom samhället och hela världen ligger framför er. Och vet ni vad? DET GÖR DEN. Så behåll den där. För ert liv är inte fejk. Det är bara ert. Första hjärtekrosset kan kännas som jordens undergång. Kompisen som inte svarar. Ryktet genom skolan. Personen som plötsligt sitter bredvid någon annan i EPA:n. Det är stort när man är femton. Macken är vardagsrum. Parkeringen nattklubb. Baksätet terapi. Snapkartan underrättelsetjänst. Var är hon? Hon är där. MED HONOM? Zooma! CIA hade varit stolta. Så kör. Skratta. Bli kär. Bli dumpad. Gör pinsamma saker ni kommer ljuga om när ni är trettio. Men blanda inte ihop soundtracket med destinationen. För jag saknar också nätterna. Jag kan sakna människorna, skratten, kaoset, känslan av att världen inte ägde mig. Man kan sakna ett helvete bara för att man känner vägen dit. Så när jag hör er spela våra historier som rebellmusik genom en EPA vill jag inte säga stäng av. Jag vill säga: Lyssna färdigt. Inte bara på refrängen. Lyssna på morgonen också. När festen är slut, ingen filmar och ”jag kör mitt eget race” blivit ”hur fan hamnade jag här?” Flykten kan kännas som frihet ända tills man försöker gå därifrån. DET HÄR ÄR EPA-LIV! Femton år! Fredag natt! Första kärleken! Första friheten! Hela världen utanför vindrutan! KÖR ERT EGET RACE! Men kör det för fan någonstans. Skrik! Dunka! Lev! Var jobbiga! Var unga! Tro att ni vet allt! Det gjorde vi också. Men när högtalarna skriker att pundarlivet är frihet, kom ihåg: Ni hör tre minuter av det. Vi levde åren efter. Ni hör basen. Vi känner smällen. Ni hör FUCK THE POLICE! Vi hör ”Du har rätt att…” Ni hör INGEN BESTÄMMER ÖVER MIG! Vi fick lära oss den meningen på riktigt. För frihet är inte att ingen kan stoppa dig. Frihet är när du fortfarande kan välja vart