Här slutar allmän väg

가사

Det är oktober, det luktar frost och älven drar sitt dis genom skogen. Vi lämnar en värld av klockor och krav, av möten och mejl och chefer som frågar. Asfalten slutar, gruset tar vid, en rostig skylt står lutad mot tiden. Man läser orden och sänker sin fart: Här slutar allmän väg — och där börjar allt. Refräng Här slutar allmän väg, här börjar vårt land, där skogen tar vid och man sträcker sin hand. En kall öl knäpps upp, och man andas igen, och världen får klara sig bäst den kan sen. Med en grogg vid en eld och en vän vid sin sida, finns det ingenting mer som vi behöver hinna. När oktober drar in över granarnas gren, då hittar vi hem — till Vålarna igen. Vers 2 Vid Mikol-Jerks väg har naturen tagit över, där slyet står tätare än minnena behöver. Och någon går vilse fast han gått här i år, men hävdar bestämt att han vet vart han går. Vid Icksjön ligger dimman så still, där älgen kan komma om älgen själv vill. Vi spanar mot skogen med allvarlig min, men pratar mest jakt när vi tar oss en sup till. Refräng Här slutar allmän väg, här börjar vårt land, där skogen tar vid och man sträcker sin hand. En kall öl knäpps upp, och man andas igen, och världen får klara sig bäst den kan sen. Med en grogg vid en eld och en vän vid sin sida, finns det ingenting mer som vi behöver hinna. När oktober drar in över granarnas gren, då hittar vi hem — till Vålarna igen. Vers 3 På Järpåsheden vakar den nordliga gränsen, vid Mora-råå tar markerna slut. Där har vi gått tysta i timmar tillsammans, för att sen diskutera vem som gick fel på väg ut. Och bastun står varm när jaktdagen är över, en rödbränd församling med åsikter nog. Där löses de frågor som ingen har frågat, och världens problem blir till vedträn och rök. Vers 4 Sven Slottgård finns kvar i historierna våra, och Biiä har lämnat sitt skratt i vårt minne. Bosse Käck skulle ha suttit här med oss, med samma gamla glimt i det väderbitna sinnet. Nisse Hansson kom när han kände för sällskap, en sup eller två och en stund vid vårt bord. De fattas ibland när oktober blir mörker, men ingen är borta så länge han får ord. Vers 5 Den reslige Finnen har lagt bössan på hyllan, och Konny Blomm syns inte lika ofta mer. Men Joppe och Killroy finns kvar i berättelsen, de hundar som visste vart älgarna gick. De fann det vi andra gick bet på att finna, med nosen mot marken och svansen i skyn. Vi skrattar åt minnen och höjer vårt glas, för skogen har plats för de levande och de som gått hem. Stick – lugnt, nästan talat För vad är väl ett år, när man tänker efter? Några löv som faller, en älg som går fri. En väg som blir smalare ju längre man åker, och ett bord där det alltid finns plats för en till. Man tror att man åker till skogen för jakten, för horn mellan träden och spår över myr. Men kanske man kommer för röken från bastun, för röster man känner — för att tiden står still. Sista refräng – större, med hela jaktlaget Här slutar allmän väg, här börjar vårt land, där åren går långsamt och livet får plats. En kall öl knäpps upp, och vi andas igen, och ingen behöver förklara sig sen. Med en grogg vid en eld, med kamrater omkring oss, med gamla historier som aldrig tar slut, när oktober drar in över granarnas grenar, då hittar vi hem — när vi svänger av grusvägen ut. Outro – stilla Så låt världen där ute få skynda och slita, låt telefonerna ringa bäst fan de vill. Vi har en skylt, en väg och en stuga i skogen, och ännu en oktober att sitta en stund till. Här slutar allmän väg … men historierna tar aldrig slut.